Hösten inleds för mig alltid med äppelskörden, och tanken på äppelkakor, must och äppelstrudlar gör det kommande mörkret mer uthärdligt. Men vad gör man när ens träd – kanske i ren protest – ett år vägrar bära frukt?

Vid den här tiden varje år brukar vi skörda äpplen på vårt lantställe. Dock inte i år. Vi beskar uppenbarligen äppelträden för hårt förra året och nu straffas vi med helt kala grenar utan minsta lilla äpple.
Innan jag beskar äppelträden hade jag studerat rätt många av de verk och texter som finns tillgängliga i ämnet. Föga hjälpte det.
I år blir det ingen must, inget mos, inga ugnsbakade äpplen. Ingen apfelstrudel. Visst, jag kan köpa äpplen, men det är inte samma sak.
Jag har hanterat min saknad efter de egna äpplena med att då och då sitta vid fönstret som vetter mot trädgården och läsa dikter om äpplen, dystert bligande på de karga grenarna, och tänkt: ”Nästa år … då!”
Men kanske borde jag redan före beskärningen ha försjunkit i läsandet av dikter om äppelträd och de frukter de bär? Hade jag då vetat bättre när jag greppade grensax och såg?

I ”Äktenskapet mellan himmel och helvete” konstaterar William Blake att äppelträdet aldrig frågar bokträdet om lov att bära frukt, och han jämför förhållandet mellan de två träden med det mellan lejonet och hästen; rovdjuret frågar inte hästen hur han ska fånga sitt byte.
Här framställs äppelträdet som en del i naturens givna ordning, och det har dessutom en framträdande plats.
Att mina egna träd vägrar bära frukt året efter den hårda beskärningen är kanske ett sätt för dem att visa vem som verkligen bestämmer, och det är uppenbarligen inte jag.