Få statsvetare har påverkat synen på världspolitiken lika mycket som Francis Fukuyama och Samuel Huntington. Den ene såg historiens slut och den liberala demokratins slutliga seger. Den andre förutspådde en värld där civilisationer snarare än ideologier skulle kollidera. Utvecklingen sedan 1990-talet ger anledning att läsa båda på nytt.
Sommaren är en perfekt tid för att återknyta bekantskaper med gamla klassiker. Valet detta år föll, mot bakgrund av alla pågående krig och konflikter, på de båda prominenta amerikanska statsvetarna Francis Fukuyama och Samuel Huntington. Båda verksamma på samma forskningsområde, i samma land och under samma tid, men ändå varandras motpoler.
Francis Fukuyama nådde närmast stjärnstatus med sin bok från 1992 ”The end of history and the last man” (”Historiens slut och den sista människan”). I den slog han fast att den liberala demokratin segrat, att alla länder frivilligt skulle ansluta sig till den och med det skulle evig fred uppstå. Marknadsekonomin och mänskliga rättigheter skulle utgöra ett skydd mot politikers godtycke på hemmaplan och en regelbaserad ordning under överinseende av internationella institutioner tygla den starkes makt på den internationella arenan. Det fanns då goda skäl att tro på Fukuyama. Kommunismen var krossad, Berlinmuren raserad och Sovjetunionen i spillror. Militär upprustning var ersatt av nedrustning – i Sverige likaväl som i de flesta andra länder i väst. Slutet på kalla kriget blev därmed en förkrossande seger för väst, ty den ordning väst tillämpade för att styra sina samhällen hade gett medborgarna både mer frihet och mer välfärd än vad länder kontrollerade av Kreml åstadkommit.
