Det gäller att hålla huvudet kallt när man ska försöka navigera mellan myter och verklighet i glassens långa historia.
Det sägs att Alexander den store (356–323 f.Kr.) under sina fälttåg i Persien njöt av snö blandad med honung eller fruktjuice. Även om inga samtida källor stöder detta, vet vi att snö användes i Mellanöstern redan då för att kyla drycker – en metod som liknar den som senare utvecklades till sorbet.
En annan ofta återberättad historia gör gällande att kejsar Nero (37–68 e.Kr.) skickade slavar upp i bergen för att hämta snö, som sedan blandades med vin eller fruktjuice. Inte heller detta omnämns av samtida historiker, men är förenligt med romersk sed att kyla drycker med snö från Apenninerna. I den islamiska världen, särskilt mellan 800- och 1200-talet, utvecklades tekniker för att kyla fruktjuice med is – en dryck som kallades sharbat (av arabiskans sharba, ”dryck”). Denna kulinariska innovation spreds via Sicilien till Europa, och gav upphov till det moderna ordet ”sorbet”. Den första dokumenterade tillverkningen av något som påminner om dagens gräddglass tillskrivs Bernardo Buontalenti (cirka 1531–1608), en florentinsk ingenjör och kock i tjänst hos Medici-familjen. På 1570-talet presenterade han en fryst dessert baserad på mjölk, grädde, ägg, honung och socker, som han frös med hjälp av salpeter och is. Denna krämiga skapelse anses vara den första riktiga gelaton, och därmed startpunkten för modern glasshistoria.
