Lord Moyne är död, 96 år gammal. I Sverige blev han känd som ansiktet utåt i den uppmärksammade Trustorhärvan i slutet av 1990-talet.

– Han var intressant och spektakulär, men han var också arrogant, han struntade ju i rätt och fel, säger Gunnar Lindstedt, tidigare journalist på Svenska Dagbladet som avslöjade affären.

Britten Jonathan Guinness, som han egentligen hette, avled i fredags, den 30 oktober, skriver The Times.

I Storbritannien tillhörde han en kontroversiell elit. Han föddes i London 1930 som äldste son till Bryan Guinness – författare och den andre lord Moyne – och Diana Mitford, en brittisk adelsdam som senare gifte om sig i hemlighet med Sir Oswald Mosley, grundare och ledare för fascistpartiet Brittiska unionen av fascister.

Jättelik svindelaffär

I Sverige var lord Moyne relativt okänd. Det skulle dock komma att ändra i slutet av 1990-talet, då Trustorhärvan avslöjades och blev en av dåtidens största svindelaffärer.

Det hela började med att lord Moyne i maj 1997 köpte röstmajoriteten i investmentbolaget Trustor, vilket fick journalisten Gunnar Lindstedt att reagera.

– Jag ville intervjua honom. Det framställdes ju som att han hade köpt Trustor och att han var en väldigt rik affärsman i Guinnessfamiljen, men de sköt på intervjun och under tiden började jag göra research, säger han.

Lindstedt kom fram till att lord Moyne inte var så förmögen som han gav sken av – vid en närmare titt var han faktiskt inte ens rik.

– Då framstod det ganska märkligt att han köpt det här bolaget för 241 miljoner i Sverige. När jag till slut fick intervjun frågade jag om det och fick märkliga svar. Då tyckte hans kompanjoner att det var dags att avsluta intervjun, säger Lindstedt och fortsätter:

Ansiktet utåt

– Då hade jag ju redan insett att han inte var den han sade sig vara. Han var ju en bulvan. Frågan är ju hur mycket han visste, och om han var med på hela upplägget.

Senare under hösten 1997 avslöjades att Trustor varit utsatt för ett bedrägeri i stor skala. Omkring 620 miljoner kronor ur företagets kassa hade förts över till ett konto i London.

Lord Moyne var ansiktet utåt i härvan, men dömdes inte. Lindstedt, som fick Stora journalistpriset för avslöjandet, beskriver honom som både smart och språkbegåvad.

– I Sverige har han uppfattats som lite knäpp och inte så smart, men jag tyckte att han var det. Han var språkbegåvad. När han var på rättegången här i Stockholm satt han på hotellet och lärde sig svenska. Dessutom hade han ju ett väldigt fascinerande liv.

Huvudmannen, som höll sig helt i bakgrunden, ansågs vara finansmannen Joachim Posener. Han dömdes inte heller.