Mammor i utsatta områden, med understimulerade barn, ska inte längre ha privilegiet att slippa arbeta och vara hemma med barnen. Förskolan ska bli obligatorisk och avgiftsfri från tre års ålder för barnens sociala utveckling. En ratad rättighet blir nu en skyldighet. Och det är väl inte mer än rätt?

Förra året föreslog regeringens samordnare Gulan Avci (L) att förskolan skulle bli obligatorisk och avgiftsfri för alla barn från tre års ålder. Motiveringen var att förskolan lägger grunden för barns språkinlärning och sociala utveckling och att alla barn därför ska ha samma rätt till en bra start i livet, vilket Avci ansåg ”trumfa föräldrars rätt att kunna neka sina barn att gå i förskola”. Förslaget blev mycket omtvistat och landade så småningom i en vidare utredning där obligatorisk förskola endast skulle komma i fråga för nyanlända och språksvaga barn.

Men idén blottar en syn på hemmet som redan Alva Myrdal gick hårt ut med när hon 1935 lanserade ”Storbarnkammaren” – grunden till vår moderna, storskaliga förskoleverksamhet. I den myrdalska visionen var hemmet en alltför torftig miljö där barnens behov av social och mental stimulans inte kunde tillgodoses av hemmamammorna. I stället skulle barnens fostran till samhällsdugliga medborgare skötas i organiserad, offentlig regi med hjälp av utbildad personal och pedagogiskt korrekta leksaker. Syftet var också att få ut mammorna i förvärvslivet så att de kunde höja både statens intäkter och den låga nativiteten. Kort sagt: staten dög bäst till att sköta barnen och föräldrarna dög bäst till att sköta jobbet. Sedan dess har den myrdalska uppfattningen om statens övergripande föräldraansvar stått som hugget i sten.