”Tillsammans gör vi skillnad.” ”Laget före jaget.” ”Det var en laginsats.” Fraser som används flitigt på arbetslivets skrytforum Linkedin och som är lätta att skriva under på. Vem vill vara egotrippad karriärist? Nä, tänkte väl det. Så vi säger väl att allt vi presterar gör vi tillsammans. Och socialt är det bästa vi vet att göra saker tillsammans. Men tänk om det kanske inte är så det funkar? Tänk om det är de individuella insatserna som faktiskt gör skillnad. Och den minsta gemensamma nämnaren som ofta blir normen när vi gör saker tillsammans faktiskt gör att människor känner sig utanför.
I näringslivet älskar vi sportmetaforer, gärna de som handlar om laget. Ett fotbollslag blir en metafor för hur vi människor går samman och drar åt samma håll utifrån en gemensam strategi och vinner!
Det kanske stämmer. För komplexa lösningar som till exempel it-system krävs många människor som alla drar åt samma håll och att alla bidrar med sin avgränsade del. Då kan det vara motiverat att jobba och organisera sig likt ett lag i amerikansk fotboll – en mänsklig maskin där varje man måste ha en tydlig roll och en liten avgränsad uppgift för att spelet ska röra sig ens en millimeter framåt. Men det är inte många affärer som bygger på sådana leveranser. Vanligast är att i en snabbrörlig marknad krävs snabba beslut och handlingar. Och hur man än vrider och vänder på det så är det alltid någon som måste göra mål. Det går inte att bara stå och passa till varandra och att ingen får förtroendet att ta bollen, rusa mot mål och försöka sätta den. Spelet står stilla, som i en dålig fotbollsmatch.
