Vi har alla varit med om det alldeles för många gånger. Projektmötena som känns som ett värre straff än en plats i helvetet. Långdragna, oentusiastiska tillställningar där allt syre i rummet tas upp av individer som briljerar i att skapa en oändlig mängd frågeställningar. Projekten blir så komplexa och detaljorienterade att ingen längre orkar bry sig. Hur är det möjligt? Jo, för att i dagens akademiserade och processtyrda näringsliv regerar HUR-et.
”Om vi hade tänkt på alla problem som kunde uppstå hade vi aldrig tagit beslutet”, sade den kloke tidigare Ica-vd:n Roland Fahlin till mig en gång i ett varumärkesarbete. Det han talade om handlade om en sammanslagning av tre inköpsorganisationer till en. Men samma princip gäller det mesta. Den första rymdfärden började knappast med att något geni på Nasa satt och ojade sig över alla problem som kunde uppstå vid en rymdfärd. Det var inte Steve Jobs oro för de tekniska svårigheterna som låg till grund för iPhone.
Positiv förändring skapas inte genom att fokusera på problemen. Det vet vi. Listan kan göras lång över entreprenörer, uppfinnare, forskare, politiker, aktivister som trott på något som sedan förändrat våra liv. Men var så säker på att de kritiserades, ifrågasattes och förlöjligades av dem som visste bättre. Som hittade felen. Som fick dem att känna sig lika dumma som Peter Dalles entusiastiske uppfinnare i 90-talsserien Lorry. Han som efter alla frågor från tjänstemannen på Patentverket till slut tvingades erkänna: ”Tänkte inte på det.” Men som alla stora entreprenörer reste han sig igen likt en nedslagen boxboll och kom tillbaka med ännu större kraft. Tänk på det nästa gång du blir tilltryckt av någon ”djävulens advokat” på projektmötet.
