Sveriges strategi i Arktis formas nu i skärningspunkten mellan stormaktspolitik, klimatförändringar och ett snabbt fördjupat Nato-samarbete. Efter Donald Trumps hotfulla uttalanden om Grönland har frågan om Arktis gått från långsiktig strategisk diskussion till akut säkerhetspolitik – också för Sverige.
Bakgrunden är ett förändrat geopolitiskt landskap där Arktis inte längre är ett perifert område. Smältande isar gör havsleder mer farbara, naturresurser mer tillgängliga och regionen mer attraktiv för både etablerade och framväxande stormakter. Grönland har fått ökad strategisk betydelse, inte minst på grund av tillgångar på sällsynta jordartsmetaller som är centrala för både försvarsindustri och grön omställning.
Hotbilden i norr har samtidigt skärpts. Ryssland har under flera år rustat upp sin militära närvaro i Arktis genom att återöppna och modernisera baser från kalla kriget, förstärka luftförsvar och radar, samt öka sin marina och flygburna aktivitet längs den arktiska kusten. Regionen är central för ryska kärnvapenstyrkor och ses som avgörande för landets strategiska andraslagsförmåga. Parallellt har Kina, trots att landet inte är ett arktiskt land, ökat sin närvaro genom forskningsfartyg, investeringar och långsiktig planering kopplad till nya sjöleder och tillgång till naturresurser. Sammantaget bidrar detta till en mer komplex och pressad säkerhetsmiljö där militär, ekonomi och geopolitik flätas samman.
