När kyrkan glömmer sitt uppdrag och kungahuset förlorar sin röst, mister Sverige sina moraliska och symboliska pelare. Ett land utan rötter kan inte stå stadigt, skriver samhällsdebattören Fredrik Svensson.

Sverige tappar fotfästet. Våra tre pelare – kungahuset, kyrkan och riksdagen – håller inte längre ihop. Riksdagen utkämpar kortsiktiga strider. Kungahuset är tyst när landet söker riktning. Kyrkan, som en gång förenade människor, styrs i dag ofta av idéer som inte hör hemma i vår historia.

Kyrkan låter sig påverkas av moderna ideologier – identitetspolitik, social ingenjörskonst och idéer som inte stämmer överens med Sveriges grund. I stället för att ena människor, riskerar den att skapa splittring. När kyrkan glömmer sitt uppdrag tappar vi en viktig stabiliserande kraft i samhället.

Sedan 1960-talet har Sverige långsamt glidit bort från sina traditioner.

Kungahuset står inför samma utmaning. Monarkin ska inte driva politik, men den kan inte vara tyst. Den symboliserar ansvar och kontinuitet. I en tid då Sverige tvivlar på sin identitet kan kungahuset tala om plikt, sammanhållning och gemensamt ansvar. Kronprinsessan Victoria åtnjuter respekt och förtroende. Hon kan bli den röst som binder samman ett splittrat land – men det kräver mod.

Sedan 1960-talet har Sverige långsamt glidit bort från sina traditioner. Skolor, media och offentliga institutioner har ofta lyft fram idéer som bryter med vårt arv. Resultatet är inte framsteg – det är ett land som tvekar inför sitt eget sammanhang.

De tre institutionerna – kungahus, kyrka och riksdag – var aldrig bara byggnader. De var vårt gemensamma hjärta. Riksdagen representerade folkets vilja. Kyrkan stod för samvete och värderingar. Kungahuset gav kontinuitet. När dessa pelare inte längre fungerar tillsammans tappar Sverige sin identitet.

Det är dags att ändra kurs. Kyrkan måste åter bli en röst för gemensamma värden – inte en megafon för idéer med stark lutning åt progressiva strömningar. Kungahuset måste åter bli ett föredöme i ansvar och plikt. Riksdagen måste åter tjäna folket, inte trender eller särintressen.

Sverige är mer än nutid. Det är ett arv. Ett ansvar. Ett löfte till nästa generation. Om kyrkan inte hittar tillbaka till sitt uppdrag, och kungahuset inte tar sin roll på allvar, riskerar vi att förlora det som gjort oss till ett folk: vår historia, vår kultur och vår gemensamma grund.

Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om nödvändighet. Utan sina rötter står inget land stadigt. Inte ens Sverige.