Innan jag flyttade från Sverige var jag en klassisk svensk bilistmoralist. Jag störde mig på folk som inte blinkade i rondeller, på dem som låg för nära, på dem som skulle trycka in sig i trånga luckor. Jag muttrade åt förare som jag inte tyckte förtjänade körkort. Sedan flyttade jag söderut ...
I fyra år har jag bott i Portugal. Att bo i ett land med häpnadsväckande vackra stränder och natur, sol och ett lägre tempo, gör att många har en bild av ett liv i paradiset. Det man dock erfar först när man bott där ett tag, är känslan av oförutsägbarhet och förgänglighet som ligger som en påfrestande vibration i luften. Allt och inget kan hända, när som helst, och för en strukturerad svensk blir kulturkrocken stor. Visst, det är ett lägre tempo i Portugal – men det krävs, eftersom nästan all ledig tid läggs på att lösa plötsligt uppkomna problem. Denna reaktiva miljö speglas även i trafiken.
I Portugal – och i stora delar av Sydeuropa – är bilkörning inte bara ett sätt att transportera sig. Det är en social förhandling. Reglerna finns där, men de fungerar mer som rekommendationer än som absoluta ramar. Filer uppstår och försvinner, och blinkers används bara ibland. Lika ofta är det ögonkontakt, kroppsspråk och ren tajming som avgör vem som kör först.











