När psykisk ohälsa bottnar i existentiell hopplöshet drivs frågan om statens roll till sin spets. Ska politiken försöka lindra själslig nöd – eller riskerar den att i stället förvärra den?
Psykisk ohälsa tar sig i regel uttryck i att individen i det tysta drabbas av nedsatt funktion och långvarigt lidande. Men i enskilda fall kan den också sammanfalla med extrema våldshandlingar. Det senare är statistiskt sett ytterst ovanligt, men när det sker blir konsekvenserna desto större. Detta såg vi senast i masskjutningen i Kanada, där nio personer, varav fem barn, dödades på en skola.
Dådet är ett i en rad liknande händelser världen över de senaste åren, där förövarens handlingar tyder på destruktiv desperation och en vilja att skada sin omgivning. Den avgörande frågan är vad som driver dessa personer att till synes tappa allt hopp och se extrema våldshandlingar som sin enda utväg.











