Vanlig lera har en unik egenskap som gör det till ett mycket bra byggmaterial. Om den blandas, eller ”stampas”, så uppstår det en elektrisk laddning mellan dess partiklar som gör den klistrig när den är våt och stark när den torkat. Det berättar Hans Bulthuis som är byggmästare på ett lerhusbygge i Steninge kyrkby på Hallandskusten.

Hans Bulthuis är den ende i Sverige som bygger denna typ av hus professionellt. Det hus han nu bygger är det andra av sju i ett nytt bostadsområde, Lidarebacken, som detaljplanlagts i Steninge kyrkby.

Husen ska vara av stampad lera, vitkalkade med stuprör i galvaniserat plåt, röda enkupiga tegelpannor på taken och garagen ska vara i trä.

Megaliter och forntida tempel – mer än bara stenar?

– Allt är mycket noga reglerat, och det är kul att Halmstads kommun gick med på det här, säger Hans Bulthuis, en av tre ansvariga för projektet.

Förslaget till detaljplanen togs fram av honom tillsammans med arkitekten Hans Rendahl och Flemming Norrgren.

De började skissa på projektet för två och ett halvt år sedan. Fem av de sju husen är redan sålda.  Flemming Norrgren är projektets initiativtagare och eldsjäl: Han växte upp i ett stampat lerhus och ville föra traditionen vidare. Han äger dessutom marken som området byggs på. Arkitekten Hans Rendahl är för sin del släkt med den arkitekt som ritade de två villorna under kriget.

Fick arkitektpris

De ser lerhusbyn som ett slags samhällsinitiativ. Flemming Norrgren upplevde att det inte fanns någon riktig bykänsla i Steninge kyrkby. Samhället hade med åren flyttat ut till havet och han tänkte att det skulle bli mer gemenskap om det finns fler hus.

– Jag är nöjd med resultatet, säger Hans Bulthuis, och som bekräftelse på att de lyckats fick de tidigare i somras Halmstad kommuns arkitektpris.

Kunskapen om lerhusbyggen har han skaffat i arbetet som byggnadsvårdare, där han emellanåt kommit i kontakt med olika typer av lerhus.

– Varje gång jag jobbade med lerhus ville jag veta mer.

Det ledde till att han använde lerhusteknik då han byggde ett dusch- och toaletthus till det vandrarhem han och sambon driver i Svartrå utanför Falkenberg.

När sanitetshuset stod klart kom Flemming Norrgren och tittade. Han ville att de skulle sätta igång med att bygga fler lerhus omgående men Hans sade att han först ville vänta i fem år för att se hur sanitetshuset stod sig. Det lade Flemming Norrgren på minnet och när fem år passerat ringde han upp Hans och frågade om de skulle sätta igång. Då hade Hans bara att stå för sitt ord.

 

 

Hittade dansk skrift

Bakgrunden till byn Lidarebacken är att Flemming Norrgrens farfar på 1920-talet hittade en liten dansk skrift om stampade lerhus. Han tyckte det verkade intressant, och byggde ett hus åt sig och familjen i byn Skintaby inte långt ifrån Steninge. Ett hus som fortfarande lär finnas kvar.

Dennes söner drev under andra världskriget en framgångsrik nejlikeodling och när de skulle bygga varsitt hus i Steninge kyrkby så använde de den metod som pappan upptäckt. En orsak var att det var ont om byggmaterial under kriget, medan det fanns gott om lera i marken. Därmed kunde Flemming Norrgrens pappa och farbror kosta på sig varsin rejäl villa, på 350 respektive 450 kvadratmeter.

Metoden kallas pisé och går till så att man har formar som fylls med cirka 20 centimeter lerblandning åt gången, i detta fall 50 centimeter breda. Sedan ”stampas” leran för att göra den elektriskt laddad, det görs med en tryckluftsmaskin som också slår ut luften ur leran (det kan också ske för hand med handstampverktyg). När luftbubblorna försvinner tar partiklar av lera och sand luftbubblornas plats och skapar ett klistrigt material med stor bärighet. När ett lager packats fylls nästa på och när formarna tas bort håller väggarna omedelbart att bygga takstolar på. Det tog 16 arbetsdagar att stampa väggarna till det här huset. När väggarna är byggda behöver man bara putsa dem för att de ska få en finare och tåligare yta. På vissa håll kan det vara tradition att väggen behålls i befintligt skick, oputsad.

En stor fördel med stampade lerhus är att de består av så få material, menar Hans, som jämför med ett vanligt trävirkeshus, där det är brädor, spik, plast, isolering med mera. Leran ger också ett bra inomhusklimat.

Att väggarna är tjocka och homogena innebär att de lagrar värme och gör huset ”trögt”. Om det blir riktigt kallt en dag så finns det värme lagrad i väggarna och det behöver inte omedelbart tillsättas extraenergi som i ett vanligt hus. Tyvärr, menar Hans, är alla energikalkyler för villor baserade på de ”lätta” husen, med mineralull som isolering.

– De tar bara hänsyn till hur mycket värme som försvinner ut genom väggarna, inte hur mycket som lagras i dem.

En värmepump står för grundvärmen i husen. Den kan kompletteras med exempelvis en vedeldad massugn i tegel, som i det nu aktuella huset. Den väger cirka 2,5 ton, har inbyggda värmekanaler som en kakelugn och lagrar mycket värme.

Ägarens önskemål är att huset ska vara klart i november, men det är ingen definitiv deadline. Byggtiden beror på hur och när ägaren bestämmer om en rad smådetaljer som ännu inte är klara.

– Vi brukar skämta om att vi inte jobbar på löpande räkning utan löpande ritning, skrattar Hans Bulthuis.

Bildäck blir husvägg i jordskepp

Ler och lerhus

När man talar om lera menas egentligen ”ler”. Kornstorleken är mindre än 0,002 mm. Är de mindre än 0,0006 kallas de finler. Lera är ett samlingsnamn för jord med minst 15 procent ler. De resterande procenten utgörs i regel av silt och sand, samt grus och stenar.

Äldre lerhus finns av flera huvudtyper i Sverige:

• Korsvirkeshus är vanligast i södra Sverige; utrymmena mellan stommen av träbjälkar fylls med ett flätverk av exempelvis hasselkäppar som fylls igen med en blandning av lera och halm.
• Självbärande stampade lerhus, som i sin helhet byggs av ler, silt, sand, grus och sten i rätt blandning.
• Mackelerade hus består av självbärande väggar som stöps upp utan formar med en lerblandning med halm i.
• Lerstenshus består av lufttorkade lerstenar (adobe) murade med lerbruk.
• Lerbruk kan även användas till att mura väggar med vedkubbar (kubb) eller plankbitar (knubb).
• Det finns även halmbalshus som täcks med ett ytskikt av lera. Detta är dock en relativt ny företeelse (från slutet av 1800-talet i USA och från slutet av 1990-talet i Sverige).

Källa: Hans Bulthuis, Wikipedia