På söndag väljer Sverige. Det är ett val mellan två alternativ som inte är jämbördiga, hur gärna Socialdemokraterna än vill att de ska framstå som det.
På den ena sidan finns ett fungerande samarbete. Tidöpartierna har en gemensam riktning, en dokumenterad förmåga att fatta beslut och fyra år bakom sig där orden följts av handling. Ekonomin har styrts mot ordning. Säkerhetspolitiken har tagit Sverige ur en lång period av naivitet. Brottsbekämpningen har skärpts. Skjutningarna har minskat väsentligt. En hel del återstår att göra, men mycket går åt rätt håll.
På den andra sidan finns ett block som främst förenas av motståndet mot det första. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har inte en gemensam politik som håller ihop i de frågor där partierna själva säger att de inte tänker vika sig. Deras krav på ekonomi, energi, migration, försvar och rättspolitik pekar delvis åt helt olika håll. Om partierna håller fast vid sina absoluta krav faller samarbetet på sin egen orimlighet. De kan vinna ett val tillsammans. Men de kan inte samtidigt hålla fast vid oförenliga krav och regera som om motsättningarna inte fanns.













