Under de senaste veckorna har svensk polis skördat uppseendeväckande framgångar mot mäktiga gängkriminella som gömt sig utomlands. Först greps Mikael ”Greken” Tenezos, Dalennätverkets ledare, i Mexiko, och sedan utlämnades Poya Shafie, som Expressen beskriver som Foxtrots ”morddirigent”, från Irak. Sedan i somras sitter Ismail ”Jordgubben” Abdo i turkiskt häkte.
De uppmärksammade ledarna är dock bara toppen på isberget. Hittills har 200 svenska medborgare gripits utomlands i år. Att svensk polis utvecklat bättre internationella samarbeten är nyckelfaktorn. Den sortens byråkratiska pragmatism som ligger bakom dessa samarbeten framstår som ett svenskt adelsmärke. Och även om Polismyndigheten och andra delar av svenskt rättsväsende ska ha all heder av arbetet så framstår det också som relativt lågt hängande frukt.
Tidöregeringen har varit flitig och aktiv när det gäller att plocka den relativt lågt hängande frukten under sin mandatperiod. Straffskärpningar, utökade verktyg, bättre samordning mellan myndigheter och mer resurser har endera utretts eller kommit på plats. Det är överlag bra saker, många ”no-brainers”, och mestadels saker som sannolikt har sådant överväldigande folkligt stöd att det kommer att bli oerhört svårt för andra regeringar att rulla tillbaka dem.
