Debatten om kött eller vegetariskt i skolan har blivit en symbolfråga som skymmer de verkliga utmaningarna. Politiker och myndigheter diskuterar baljväxter, köttbullar och klimatmål, men den växande dominansen av industriellt framställd mat förblir osynlig. Menar vi allvar med barns hälsa bör fokus flyttas från tallrikens ideologiska innehåll till hur maten faktiskt processas och lagas.
Debatten om kött eller vegetariskt dyker upp överallt, i kommunpolitiken, i riksdagen och på föräldramöten när skolmaten ska diskuteras – som om allt stod och föll med frågan om huruvida barnet får en köttbulle eller en kikärtsbiff på tallriken. Debatten handlar allt som oftast om klimatpåverkan snarare än folkhälsa. Att något per automatik skulle vara bättre för att det är vegetariskt stämmer inte. Ofta är vegetariska substitut något som pressats, formats, färgats, smaksatts och paketerats för att likna något det inte är. Precis som korv så är det processad mat med mängder av tillsatser. Skillnaden är mest vilken marknadsavdelning som fick sista ordet.
Nu senast kom Livsmedelsverket med nya nationella riktlinjer för måltider i skolan. Bland annat vill man att elever ska äta max en portion köttbullar per vecka, men baljväxter varje dag. Man säger också mindre rött kött och chark, minskad mängd processad mat och ett tydligare beredskapsperspektiv. Tanken kan vara god, men i praktiken inte lika aptitlig, och dessutom utmanande att efterleva. I många kommunala verksamheter lagas inte maten i egentlig mening. Den köps in, transporteras, värms upp och serveras. Potatisen är inte bara skalad, den är ofta färdigkokt. Såsen kommer färdig. Proteinet är format. Konsistensen är justerad. Hållbarheten är optimerad. Någonstans på vägen har vi förväxlat måltid med logistik.
