Svensk politik befinner sig i ett märkligt läge. Debatterna handlar om kärnkraft, gängkriminalitet, ungdomsbrott och energiförsörjning. Men bakom alla dessa frågor döljer sig en annan, och kanske viktigare, fråga: Vet väljarna egentligen vilken politik de röstar på? Trots samsyn i många frågor väljer partierna att ge väljarna osäkerhet i stället för tydlighet.
Ta kärnkraften till exempel. Socialdemokraterna och Moderaterna står i dag betydligt närmare varandra och är i princip redo för en uppgörelse. Båda inser behovet av stabil elförsörjning och ny elproduktion. Ändå uteblir den breda uppgörelse som industrin efterfrågar, inte för att skillnaderna är oöverstigliga, utan för att politiken också handlar om makt, positionering och nästa val. Samma sak gäller kriminalpolitiken. När regeringen ville gå längre i frågan om unga grova brottslingar och Socialdemokraterna drev fram förändringar blev den faktiska skillnaden mindre än den politiska debatten antydde. Men symboliken blev viktig. Någon vann. Någon förlorade.
Problemet är att väljarna allt oftare upplever att de röstar i blindo. Den moderat som lägger sin röst på Moderaterna måste också fundera på vilken roll Sverigedemokraterna kommer att få efter valet. Kommer partiet att få tunga ministerposter, och vad innebär det för politiken? Den socialdemokrat som går till vallokalen ställs inför en liknande fråga: Vilket inflytande får Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Centern? Går partiet högerut eller åt vänster? Vilka kompromisser kommer att krävas av Magdalena Andersson för att bilda regering?
