Dubbelmordet i Brattås såg länge ut att förbli olöst. Dna på den mördade kvinnans byxben ledde till slut polisen till en misstänkt gärningsman – med hjälp av släktforskning.

– De anhöriga har lidit i 21 år. Hade inte den här metoden använts hade det fortsatt vara så, säger släktforskaren Peter Sjölund.

Den 2 juni 2005 hittades Tor Öberg och hans särbo Gerd Wiklund mördade på en gård i Brattås utanför Härnösand. I fredags åtalades en 45-årig man sedan dna-baserad släktforskning använts i utredningen.

Metoden har tidigare använts i ett pilotprojekt år 2020 för att lösa dubbelmordet i Linköping 2004, där släktforskaren Peter Sjölund hjälpte till att hitta gärningsmannen.

– Det är spännande att det äntligen händer. Det har gått många år sedan Linköping, säger Sjölund.

”Ett trauma”

Efter fallet i Linköping bedömde Integritetsskyddsmyndigheten att metoden var olaglig. En utredning tillsattes och sedan i fjol får dna-baserad släktforskning användas i mordutredningar. I augusti 2025 fattade åklagare beslut om att använda metoden i Brattåsfallet.

Även om Peter Sjölund själv inte varit inblandad ligger fallet honom nära – bokstavligt talat.

– Jag bor i Härnösand och ser Brattås härifrån. Det här har verkligen varit ett trauma för den här staden i alla år, och det finns mängder av rykten och teorier om vem det var och varför det här skedde.

– Det skulle vara skönt att få veta vad det var som hände och varför.

Metoden går i korthet ut på att en dna-profil från en brottsplats läggs in i en släktforskningsdatabas. Om profilen från brottsplatsen matchar andra dna-profiler blir det möjligt att via släktforskning hitta den som en gång lämnat spåren.

– Har man bitar av dna som är lika, då är man släkt. Dna ljuger inte, säger Sjölund.

Till skillnad från polisens egna databaser är släktforskningsdatabaser mycket mer detaljerade. Polisen använder sig, enligt Sjölund, av omkring 15 bitar av dna – att jämföra med minst 700 000 i en släktforskningsdatabas.

1800-talet

I Linköpingsfallet kartlade Peter Sjölund omkring 800 personer och gick tillbaka till 1800-talet. Att hitta gärningsmannen tog honom fem veckor.

– Där hade man ett mordvapen, en kniv. Och på den kniven fanns det blod från tre personer. Dels de två offren och sen en helt okänd man. Och då vet man ju, okej, här har vi mördarens dna, säger han och fortsätter:

– Här i Brattås då så är ju bekymret att om hans dna fanns på hennes ben så bevisar ju det att han har varit där och han har rört vid henne. Men det bevisar ju inte att han har dödat henne.

Nu hoppas han på att metoden används i fler fall – och sätts in tidigt.

– Hagamannen höll på i åtta år. I dag hade vi hittat honom på tre veckor.