I SvD den 1 november argumenterar Lars Elinderson för att man inte ska ignorera skogens historia. Men man måste också minnas historiska varningar för monokulturer, fel trädslag och skadad skogsmark, skriver civilingenjören Åke Wikström.
Jag har följt debatten om skogsbruk under många år och funnit att när man anför att man ska beakta skogens historia så är det inte alla delar av historien som man vill lyfta fram. Det finns erfarenheter som krockar med dagens inriktning som präglas av viss kortsiktighet och brister i kunskap om skogens komplexitet.
Jag vill därför ta upp andra aspekter på skogens historia än dem som Elinderson anför och som har stor betydelse för det svenska skogsbruket. Men först argumentet att det är det moderna skogsbruket som skapat tillväxten. Det är nog få som bestrider att det skett en betydande ökning av förrådet av skog efter en nästan hänsynslös skövling under några decennier efter första världskriget. Återbeskogningen som följde var en fråga om överlevnad och den kombinerades med att införa trakthyggesbruk på bred front stött av en snabb mekanisering av det tunga skogsarbetet. Men det måste tilläggas att den nya, i huvudsak frodvuxna, skogen inte är att jämföra med de forna skogarna.
Trakthyggesbruket var relativt begränsat i början av förra århundradet, några få tiotals procent mot nu närmare 100 procent. Erfarenheter av detta skogsbruk fanns emellertid redan då och de listas bland annat i professor A. Wahlgrens digra bok ”Skogsskötsel” utgiven 1914. Där kan man läsa: ”Vad som mest anmärks mot skogsbrukssättet är dess mindre goda förmåga att städse vidmakthålla ett gynnsamt marktillstånd samt att de unga beståndens ringa motståndskraft mot varjehanda kalamiteter, såsom svamp, och insektsangrepp, frost, snö och isbrott, storm och torka.”
I Sverige såväl som i Tyskland har vi jättelika arealer av planterad gran på fel mark.
Jag kan konstatera att de risker som påtalats för över hundra år sedan har gjort sig mer påminda under senare decennier i nutida skogars monokulturer. Olika kommittéer och projekt har initierats för att försöka komma till rätta med de nya riskerna men utan resultat än så länge.
En annan kunskapskälla är Aug. Emil Holmgrens bok från 1867 med titeln ”De för träd och buskar Nyttiga och skadliga Insekterna”. I denna lista, som omfattar en rad olika åtgärder, anges först ”att på olika jordmån uppdraga det för densamma bäst passande trädslaget.” Vi har århundradens erfarenheter av katastrofer av att plantera trädslag på fel mark. I Sverige såväl som i Tyskland har vi jättelika arealer av planterad gran på fel mark. Konsekvenserna är inte sällan katastrofala. Det är anmärkningsvärt att en myndighet som Skogsstyrelsen har tillåtit den granifiering av tallmark som pågått i södra Sverige under flera decennier.
I A. Wahlgrens och G. Schottes bokverk ”Sveriges Skogar” från 1928 finns en rad anvisningar om hur skogsbruk ska bedrivas för att reducera risker av allehanda slag När man läser äldre böcker om skogsbruk brukar de risker som omnämns ovan påtalas men runt 1950-talet och senare ej längre. Trodde man att man med det nya skogsbruket hade fått övertag på naturen eller negligerade man dem bara?
Jag är av den uppfattningen att man måste läsa hela historieboken och inte bara ett kapitel om mängden skog om man ska ha full insikt i hur skog bör brukas. Om man kombinerar erfarenheter från förr med nutida kunskaper om betydelsen av markens invånare (Mykorrhizan med mera) så kan man skapa ett i många avseenden hållbarare och effektivare skogsbruk till gagn för hela samhället.
Åke Wikström
Civilingenjör
