Upplägget för hur svensk hockeys högsta liga är utformad har varierat genom åren. Det som ligger till grunden för dagens SHL kallades för Elitserien och startade 1975 med tio lag.
Svensk ishockey organiserades från början genom regionala distriktsserier. Under 1920- och 30-talen spelades seriespelet lokalt och SM-guldet avgjordes i en separat cupturnering som inte var kopplad till seriesystemet. Först 1944 infördes en nationell toppnivå genom skapandet av Division I, som ersatte de tidigare spridda serierna som högsta nivå. Division I delades in i två geografiska grupper, Norra och Södra, där lagen möttes inom respektive grupp. De främsta gick vidare till SM-serien eller SM-final, medan de sämst placerade kvalade mot lag från Division II, som fungerade som andranivå och också var geografiskt uppdelad.
Under 1950- och 60-talen låg denna struktur fast. Division I Norra och Södra spelades som grundserier och SM-guldet avgjordes genom en avslutande SM-serie med de bästa lagen från båda grupperna. Under Division I fanns Division II som stabil andranivå, följt av Division III och lägre regionala serier som breddade återväxten. Nedflyttningen från Division I avgjordes genom kval mot Division II, vilket skapade en tydlig hierarki mellan nivåerna.
