Stilstudie av Ronnie ”Superswede” Petersons segerlopp i Monacos grand prix 1974. I samma lopp gjorde han för 55 år sedan sin formel 1-premiär. Ronnie, som förolyckades vid 34 års ålder, har blivit en legend för sitt totalt orädda sätt att köra. På denna målning ses Monte Carlos kasino till vänster – passande, eftersom Ronnie alltid gick all in och körde med livet som insats!
Formel 1 är ett nutida romerskt gladiatorspel, och förarna våra hjältar i vår tids sista riktiga myt: ett grekiskt Sofokles-drama med turbo. Kombattanterna ger oss något som vi inte visste att vi saknade i en värld där allt mer rationaliseras och vägs: en påminnelse om att livet är skört, men stordåd fortfarande möjliga. Måhända är det just därför som vi minns dem bäst när de försvinner för tidigt, som Ronnie Peterson, som Gilles Villeneuve, som Ayrton Senna.
”Att köra en racingbil på gränsen är den mest spännande känsla som en människa kan uppleva”, sade Ayrton Senna. ”Det är som att flyga ett stridsflygplan i en katedral”, sade Sebastian Vettel om att köra en bil på Monacos gator. Och Ronnie, han körde som om livet fanns i varje kurva. Änglarna höll andan och våra händer knöts omedvetet i knäet när han lade sig utanför linjen i en vågad omkörning. ”När du kör ett varv perfekt”, sade Juan Manuel Fangio, femfaldig världsmästare, ”är det som musik. Som ett mästerverk.” För dessa förare var formel 1 inte en sport, det var livets crescendo. Ronnie. Gilles. Senna. Lauda. De dog, eller nästan dog, för det som de älskade. Vi minns inte Senna för hans titlar utan vi minns honom för hans blick i regnet i Monaco. Gilles Villeneuve, Niki Lauda, Jim Clark och Jochen Rindt, de körde så fort för att något inom dem krävde det. Och vi kände det. För i varje människa bor det en längtan efter att få stå där, mitt i stormens öga, där man känner sig som mest levande. Därför tittar vi fortfarande. Därför lyssnar vi fortfarande när motorerna börjar sjunga. Ronnie blev aldrig världsmästare. Så hans namn blev aldrig inristat i sådana kalla tabeller, men däremot i våra hjärtan. Ronnie är inte en legend för att han vann mest, utan för att han vågade mest. Och för det vann han det som verkligen räknas: vår beundran, vår längtan, vår sorg.
