Lärdomen som både Jimmie Åkesson och hans väljare bör ta är: att bli regeringsvänlig i Sverige kräver en centralistisk politik. Det har visat sig i att landsbygden har inte alls fått det stöd som SD lovade.

Sverigedemokraterna har samlats i Örebro för att lägga fast politiken som ska göra dem regeringsdugliga. Sedan Tidöavtalet har de kommit betydligt mer in i värmen än tidigare, även om det finns en bred opposition mot dem. Ulf Kristersson besökte deras landsdagar och samspelade med Jimmie Åkesson på scen. Det är tydligt att de inleder en ny etapp i partiets historia. Det är ett stort steg att bli regeringsdugliga, och partiledningens press på medlemmar och aktiva politiker har ökat. Utrensning pågår, inte bara av medlemmar som uttrycker främlingsfientliga och rasistiska åsikter utan även av personer som Jessica Stegrud, som upplevs för vidlyftig i sociala medier.

Jimmie Åkessons ställning är ohotad – han är en skicklig partiledare, den enda i modern tid som fått sitt parti växa från 5,7 procent till närmare 20 procent av väljarstödet. Han har sedan partiet kom in i riksdagen 2010 fört en långsiktig, strategisk politik som har gjort SD mainstream. Samtidigt har Åkesson byggt en stark organisation och placerat partiet i centrum av svensk politik. Men han är polariserande; han har starkt stöd av sina sympatisörer, från sina kritiker möter han starkt motstånd.