Schack används ofta som symbol i litteraturen, och så är fallet även i Stefan Zweigs novell ”Schack”. Denna lilla pärla om mänsklig överlevnad och kamp för att inte gå under mentalt finns nu återutgiven.
I den moderna klassiska litteraturen har schack ofta en symbolisk roll. Ett av de mest kända exemplen är Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet” (1930), där protagonisten, schackgeniet Luzjin, i sin passion för schack och i sitt sökande efter berömmelse börjar uppleva verkligheten som ett ständigt pågående schackparti. Att låta schackspelandet gestalta hur ett abstrakt system tar över en människas medvetande och liv hade lätt kunnat bli övertydligt, men i händerna på en skicklig författare som Nabokov kan resultatet inte bli annat än kongenialt.
En annan stor modern författare som ofta använde schack i sin litterära gestaltning var Jorge Luis Borges. I dikten ”Schack” tror pjäserna att de agerar fritt, men i själva verket styrs de av en och samma spelare, som i sin tur visar sig styras av något högre. Dikten är den perfekta ingången till en förståelse av Borges förhållande till tre av sina stora teman: öde, oändlighet och verklighetens nivåer.
