I musikens rika historia har det ofta hänt att ord som beskriver viktiga fenomen bevaras men innehållet ändras. Ibland delvis, ibland så radikalt att det förbluffar.
Exempelvis var 1300-talets madrigal en enkel sångform uppbyggd av verser som sjöngs till samma musik och avslutades med en kort refräng. 1500-talets madrigal var däremot formmässigt påfallande avancerad och varierad, och följde textens känsloläge tätt, ord för ord.
Sarabanden, den tredje dansen i barockens danssvit, är ett annat exempel på radikal inre utveckling. Dess ursprungliga karaktär var glatt rörlig, texterna olämpliga, och den omnämns första gången som ”zarabanda” i en dikt från Panama 1539.










