Skaparen av de berömda guideböckerna Lonely Planet, Tony Wheeler, tror att ett populärt resmål inom fem år blir att ”Alla vill åka till en före detta Sovjetrepublik”.

Resenärer är nyfikna på hur före detta Sovjets republiker har utvecklats sedan självständigheten och vad som återstår av den sovjetiska eran. Uzbekistan blir förmodligen ett av de populäraste resmålen för där finns Samarkand.

Städerna Samarkand, Bukhara och Khiva, ligger utmed den berömda Sidenvägen, varav Samarkand en av de äldsta, mytiska och legendariska städerna i världen. Den är lika gammal (2750 år) som Babylon, Aten eller Rom. På den tiden kallade poeter och historiker Samarkand för Östens Rom, världens pärla eller Östens Eden. Samarkand har dessutom varit huvudstad i flera imperier.

För européer har resande till Centralasien, där Samarkand ligger, alltid varit farligt. En av de få som vågade göra en sådan resa var Marco Polo, som passerade staden på sin resa till Kina år 1273. Den berömda venetianska resenären besökte Samarkand när den redan var en blomstrande stad.

Historien om dess inkräktare och erövrare är nästan oändlig. Samarkand plundrades av Alexander den store år 329, senare invaderades den av kineser och perser, erövrades på 700-talet av araberna och blev sedermera islams kulturella centrum. Tre århundraden senare förstördes staden av Djingis Khan.

Timur Lenk (Amir Temur), en typisk grym krigsherre, beskyddare av konst och lärdom, etablerade Samarkand som huvudstad i Uzbekistan och Centralasien år 1370 och därefter nådde Samarkand höjden av sin makt och sitt välstånd.

Under Timur Lenks tid spreds stadens berömmelse över hela världen på grund av dess fester, lyx och prakt, med sina fyrtiotusen tält dekorerade med läckra sidentyger och juveler. Men det var efterträdarna, timuriderna, som lämnade avtryck på stadens arkitektoniska utveckling.

Samarkands storslagenhet och skönhet har en hypnotisk makt över besökarna. Än idag kan man beundra dess välbevarade, eller återställda, historiska spår. Ett perfekt exempel är det stora Registatorget från 1400-talet där de sex viktigaste gatorna i staden möts.

Många anser att det är det mest anmärkningsvärda torget i världen. Samarkand visar här upp sin bästa sida. De tre vackra koranskolorna, madrasan, Ulugbek, Sher-Dor och Tillagori, bildar med sina sublima turkosa kupoler ett harmoniskt och fascinerande arkitektoniskt byggnadsverk.

Att sitta vid detta torg, andas djupt och låta fantasin flöda, är en rekommenderad emotionell träning, som får dig att för ett ögonblicka glömma resten av världen och ägna dig exklusivt åt att njuta av detta underbara historiska arv.

Sitt där och om möjligt och grunna på råd från någon aksakal, dessa gamla, vitskäggiga män, som är så respekterade i landet, med tusentals rynkor i ansiktet fyllda med visdom. Med turbanen virad i 40 varv tittar de på dig med nyfiket intresse som om de väntar på att du ska be dem om något.

Men Samarkand är inte bara Registatorget. Hela staden är rik på praktfulla trädgårdar, fulla av viktiga arkitektoniska och arkeologiska monument.

Där finns Gur-Emir-mausoleet för självaste Timur Lenk, Bibi-Khanummoskén, Siabians storslagna basar liksom Shahi-Zindas begravningsplats, en samling historiska mausoléer och moskéer, och Ulugbeks observatorium, det största i Öst och vars astronomiska observationer registrerades i den berömda stjärnkatalogen ”Zij al-Sultani”. Samarkand äger hundratals av de viktigaste byggnaderna i islamisk arkitektur, palats och harem och intressanta muséer.

I skarp kontrast till den gamla delen av Samarkand finns den moderna staden, rymlig och med långa alléer i sovjetisk stil, flankerad av vackra parker och stora byggnader, hotell, restauranger. De är symboler för det ekonomiska oberoendet efter landets självständighet från Sovjet 1989.

Uzbeker är generellt mycket artiga, vänliga och de har lätt att le. Även om det låter som en kliché är de mycket gästvänliga. Men det finns två grundläggande regler för social etikett som man måste respektera: ta av dig skorna innan du går in i deras hem, som har en snygg heltäckningsmatta, och hälsa som de gör.

När du hör Assalam aleikum ”fred vare med dig”, svara Waleikum Assalam ”samma till dig” och gör som de gör, placera din högra hand på ditt hjärta och luta lite på huvudet. Det är det enklaste sättet att få vänner.

När en uzbek bjuder hem någon för att dricka te betyder det mycket mer än så. Gör dig redo att tas emot med fulla hedersbetygelser vid ett bord fullt av läckerheter, färsk frukt, nötter och godis, följt av en hel måltid.

Enbart det att man promenerar på gatan och blir intresserad av att fotografera en husfasad är ibland tillräckligt för husets ägare att bjuda in dig, dela med sig av lite te och ha en trevlig pratstund. Efter så många år av isolering tar uzbeker varje tillfälle i akt för att välkomna nya utländska vänner.

Ett arrangerat äktenskap är dock en av de mest komplicerade uzbekiska traditionerna att kombinera med det moderna livet. Många gånger väljer föräldrarna vem deras son skall gifta sig med. Det är möjligt att både män och kvinnor kan gifta sig av kärlek utan att deras föräldrar är inblandade. Problemet i båda fallen är att kvinnan alltid måste leva med sina svärföräldrar.

Detta orsakar sorg och gråt av den övergivna modern som bara kan få besök av sin dotter en gång varannan vecka. Dessutom är en av svärdotters skyldigheter att stiga upp klockan 7 på morgonen för att rengöra den stora gårdsplanen, som i allmänhet delas av tre eller fyra familjer.

Beträffande mat är den nationella maträtten plov, ris med fylliga och varierande ingredienser, den är som bäst när den tillagas av män. Allt detta bevisar att uzbekiska samhället fortfarande domineras av män. De kallar det för ”trohet till traditionen”.

I viss mån för EU för närvarande dialog på hög nivå med Uzbekistan och andra forna sovjetrepubliker i Centralasien. Målet är att stödja hanteringen av gränserna bättre för att förhindra hoten från islamistisk terrorism och narkotikahandel, och att ett lyckat tillbakadragande av internationella trupper i Afghanistan kan ske under 2014.

Francisco Gavilan är författare och psykolog. Han har rest till mer än hundra länder och levt med nomader i Asien och med mapucheindianerna i de chilenska Anderna. Han har publicerat ett flertal artiklar om resor, och företrädesvis böcker om självhjälp, några av dem är bästsäljare och översatta till flera språk, inklusive koreanska eller ryska. /franciscogavilan.net