Alla som har en passion vet att den ger mervärden. För mig har bilsport alltid varit kärnan i min passion – men den söta frukten som omger kärnan har varit minst lika berikande och viktig. Fruktens skörd har inneburit vänner för livet, glädje, ett inbitet lösningstänk och många skinnlager på näsan. Varje gång jag ser en ungdom med gnistrande ögon och smörjfett under naglarna tänker jag: ”Det kommer att gå bra för dig i livet.”
Jag minns så väl när jag som 12-åring gasade runt i min lilla crosscart. Mitt linblonda hår fladdrade runt bland grussprut och avgaser, och leendet var så stort att jag kände hur kinderna tryckte mot hjälmkanten. I skolan höll de coola tjejerna på med bollsporter. De hängde i gäng, var avslappnade, pratiga och populära. Jag ville vara som dem (fast utan boll). Själv var jag tyst och blyg, kände mig vilsen och annorlunda.
Jag gömde mig med näsan i skolboken, och tankarna for ofta i väg till bilsporten. Jag funderade på hur jag kunde ta kurvorna bättre och flyga längre över hoppen. Med en hjälm på huvudet och en ratt i händerna kunde jag vara mig själv, i min egen trygga värld. Känslan av frihet, fart och kontroll fick mitt självförtroende att växa, och snart skulle jag börja tävla. Pappa köpte ett täckt släp som han lät stripa upp med en bild på min crosskart och mitt namn – ”Ramona Karlsson” i fartfylld skrivstil och med den svenska flaggan framför. Det kändes som att jag skulle tävla i VM!
