Mekanikerna i formel 1-stallen som var tillsagda att agera tidtagare i samband med träningar somnade ofta i solen. Därför anställde man förarnas fruar som officiella tidtagare.
När Ronnie tävlade och tränade, åtföljdes han konstant av Barbro – där Ronnie fanns, fanns Barbro. Barbro berättade i början av 1970-talet att hon inte hade tagit sig an uppgiften som tidtagare enbart för att hon var intresserad av racing, utan av självbevarelsedrift: ett sätt att bemästra den rädsla som hon kände så fort Ronnie körde.
”Det är klart att jag är rädd, men jag försöker att inte tänka på det. Jag håller mig upptagen med mina klockor. Men det är klart att börjar man att tänka på det, så innerst inne är jag väl rädd att något ska hända. Ronnie själv sade i en intervju: