Läsaren tas till ett efterkrigsöppet Italien, där kultur, historia och reslust präglar varje steg. Vi möter ett levande Rom, fyllt av svenska akademiker och tidsfärgade miljöer. Resultatet är en rik skildring där staden står i centrum – mer än själva gåtan.

Det är 1950-tal. Europa öppnades igen efter andra världskrigets avspärrningar och stängda gränser. Det land vid Medelhavet som lockade flest svenska turister vid den tiden var Italien. Trots att landet hade slagits på samma sida som Tyskland under världskrigets första år verkade många svenskar inte ta till sig det. Italiens engagemang togs inte riktigt på allvar. Landets status som gammal kulturnation med ofantligt mycket väldokumenterad klassisk historia, och ledande nation vid Europas tillblivelse, tog över intresset. Detta var flera år före Mallorca och Costa del Sol, långt före charterflygets tid, en tid för resor med egen bil eller med moderna turistbussar längs Europas nya motorvägar. Det fanns ett stort allmänt intresse för Italien. Jag minns från min uppväxt i en liten stad i Dalarna under 1950-talet hur människor gick kvällskurser för att lära sig italienska. Det var långt ifrån bara ett solvarmt Medelhav med långa sandstränder som lockade vintertrötta svenskar till södern. Det fanns även ett genuint intresse för den italienska kulturen, för historiska minnesmärken, för att smaka den vällagade italienska maten och ta del av opera och annan kultur. Den här tiden fångas mycket skickligt och ingående av författaren Carina Burman i hennes nya bok ”Bittert, amore”, uppföljare till förra årets ”Döden tar semester”.

När fjolårets bok lika mycket skildrar resan till Rom som den inledande vistelsen där är den nya romanen, liksom den förra, en ”deckare” fylld av nya bekantskaper. De flesta är svenskar med stadigvarande vistelse i Rom, förutom huvudpersonen Florrie Granat, en kvinnlig akademiker, journalist och deckarrecensent som skaffat egen lya i ett hus på Aventinen, en av Roms sju kullar.