FN föddes ur en moralisk vision: universell fred genom universell representation. Varje stat en röst, gemensamma normer, kollektiv säkerhet. Men redan i konstruktionen byggdes en motsägelse in. För att systemet över huvud taget skulle accepteras av världens mäktigaste stater krävdes ett undantag från jämlikheten – vetorätten. Utan veto hade majoriteter kunnat fatta beslut som hotade stormakters existentiella intressen, något historien gång på gång visat leder till systemkollaps eller storkrig.

Vetorätten är därför inte främst ett hinder för fred. Den fungerar som en nödvändig broms som säkerställer att ingen aktör tvingas till eftergifter som underminerar suveränitet eller överlevnad. Resultatet blir ett system som ofta är oförmöget att agera mot en stormakts vilja – men just denna oförmåga är paradoxalt nog det som gjort FN uthärdligt och stabiliserande. Hellre långsam dialog än tvång som riskerar att utlösa större konflikt.

Samtidigt är detta också skälet till att FN i praktiken har förverkat sin roll som effektiv fredsmäklare i de svåraste konflikterna. När alla röster väger lika tungt uppstår en dynamik där små eller marginella aktörer kan försvåra processer, medan de stora skyddar sig med veto. FN blir en arena för symbolisk rättvisa snarare än för konkret maktbalansering – en global ventil snarare än ett handlingsinstrument.