Den 5 februari löper det så kallade Nya Startavtalet mellan USA och Ryssland ut. Hotet från kärnvapen har växt på senare år, både med världsläget, Rysslands status och med att Nordkorea oinbjudet stövlade in i den exklusiva klubben av kärnvapenmakter. Irans eventuella ambitioner, liksom spänningar mellan de sydasiatiska kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, har dessutom puttrat på i bakgrunden.
Om man nu ska vara rädd för saker så är vi troligen inte tillräckligt rädda för kärnvapenhotet. Fördjupar man sig lite i frågor kring kärnvapendoktriner, teorier och även tekniska system så blir man lätt svettig. Det talas mycket om Rysslands nya hypersoniska robotar och att det inte går att försvara sig mot dem. Men det finns inget verksamt försvar mot gamla hederliga interkontinentala ballistiska robotar heller. Än mindre mot kärnvapenubåtar.
Alla bedömare tycks också vara ense om att något sådant som ett ”begränsat” kärnvapenkrig är extremt osannolikt. Börjar kärnvapen användas, oavsett hur ”begränsat”, kommer det enligt prognoser och simulationer nästan garanterat att utmynna i slutet för civilisationen sådan som vi känner den. Risken att kärnvapenkrig uppstår genom misstag och dålig kommunikation är också högst verklig och troligen växande. Och i kärnvapenkrig räknas beslutshorisonterna i minuter.
