Epoch Times skrev en viktig analys om stablecoins och Europas behov av att ta större ansvar i den globala finansiella utvecklingen. Jag delar helt uppfattningen att Sverige och EU behöver bli mer aktiva inom kryptoområdet – både genom att förstå tekniken och genom att skapa tydliga, konkurrenskraftiga regelverk.
Stablecoins och blockkedjebaserade betalningssystem är redan en realitet i den internationella ekonomin. Om Europa passivt avvaktar riskerar vi att hamna i ett läge där framtidens finansiella infrastruktur byggs helt på amerikanska eller andra globala aktörers villkor.
Men just därför är det viktigt att dra en tydlig gräns: centralbanker bör inte själva ge ut stablecoins.
När staten blir direkt utgivare av programmerbara digitala pengar uppstår en risk för totalitär infrastruktur – där varje transaktion i teorin kan övervakas, styras eller begränsas. Även om intentionen i dag är god, skapar systemet en modell som i fel händer kan bli ett verktyg för kontroll snarare än frihet. Det är en typ av risk som demokratier måste ta på största allvar.
I USA har lagstiftningen kring stablecoins (bland annat förslag som Stable Act) tydligt betonat att privata stablecoins ska regleras strikt – men inte att centralbanken själv ska ersätta marknaden med en statlig variant. Det är en viktig distinktion.
Europa behöver innovation, konkurrens och monetär suveränitet – men inte genom att bygga ett digitalt kontantsystem som kan utvecklas till ett centraliserat övervakningsverktyg. Riksbankens roll bör i stället vara att sätta spelreglerna, säkerställa stabilitet och möjliggöra ett öppet ekosystem där privata aktörer kan verka under tydlig tillsyn.
Sverige ska vara en aktiv part i den nya finansiella eran – men vi bör inte göra centralbanken till stablecoinutgivare.
Mariana Burenstam Linder
Entrepenör
Svar Direkt
… nej Riksbanken är bäst lämpad
Tack för intressant feedback. Vi är överens om att det finns ett brådskande behov, men vi tycker helt olika i fråga om vem som ska stå som utgivare.
Min utgångspunkt för att centralbankerna är bäst skickade att stå som utgivare av stablecoins är i första hand att jag ser det som något som är så nära ett så kallat ”naturligt monopol” man kan komma. Ett betalningsmedel är en basvara vars värde och funktion inte ska ifrågasättas beroende på vem som är utgivare – precis som det var och är vad gäller utgivandet av traditionella kontanter. Vi har sett hur en del stablecoins redan har kollapsat, och att utgivaren av den nuvarande största stablecoinen Tether/iFinex har varit och fortfarande är ifrågasatt på grund av bristen på transparens om vilka tillgångar som backar upp dess stablecoins, som USDT.
Visst kan man ha och kräva ökad transparens från de institut som ger ut betalningsmedel, som stablecoins. Men även de betalningsmedel som dominerar i dag – inlåning hos bankerna – hämtar sin stabilitet från att det finns en statlig inlåningsgaranti och att staten skulle gå in och rädda banken om ett haveri skulle vara systemhotande.
Dessutom skulle Riksbanken med en e-krona kunna ta tillbaka den egna intjäningen – en viktig del i dess självständighet – som har gått förlorad när kontantvolymen har minskat. En central förklaring till att kontanter numera har blivit ”rödlistade” är att Riksbanken har outsourcat kontanthanteringen till just bankerna, som har haft ett negativt intresse av att kontanterna ska finnas kvar.
Sedan finns det naturligtvis en potentiellt stor men svårbedömd risk för en digitalt ”totalitär infrastruktur”. Kina och dess e-yuan är ett avskräckande exempel. Men blockkedjetekniken har sålts in som ett sätt att eliminera detta, därav ”kryptovaluta”. Samtidigt är den digitala infrastrukturen redan i dag väldigt ”korrumperad” där ett antal stora plattformsbolag kontrollerar informationsflödet.
Min bedömning, kanske förhoppning, är att en infrastruktur under demokratisk kontroll trots allt är det bästa.
Per Lindvall
[email protected]
