USA:s anfall mot Iran riktar strålkastarljuset mot en grundläggande fråga i amerikansk politik: Hur mycket militär makt kan en president använda på egen hand? Bakom detta döljer sig en lång historisk utveckling där Vita huset har gjort sig självt till centrum, inte bara för amerikansk utrikespolitik utan också för global säkerhetspolitik, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
Det amerikansk-israeliska anfallet mot Iran startade omedelbart en debatt om den sedan länge centrala frågan i amerikansk politik: Hur långt kan en amerikansk president gå militärt utan kongressens godkännande? Debatten som rasar nu är alltså inte ny. Tvärtom rör den maktbalansen mellan lagstiftande och exekutiv makt, som varit omstridd sedan republikens grundande 1789. Över tid har balansen successivt förskjutits till presidentens fördel. För att förstå denna debatt och Donald Trumps beslut måste man därför börja med den amerikanska konstitutionens tillkomst och i grundlagsfädernas syn på presidentämbetet.
Vid Philadelphiakonventet 1787 utformades den amerikanska konstitutionen med stark exekutiv makt inom utrikespolitik och krigföring. Erfarenheterna från den tidigare konfederationsperioden hade med akut tydlighet visat att en svag centralmakt saknade förmåga att agera snabbt i internationella kriser. Samtidigt befarade man att skapandet av en alltför stark presidentpost skulle kunna leda till en ny monarki i brittisk stil.











