Det går knappast att överskatta betydelsen av den plötsligt förändrade transatlantiska relationen. Klarspråk efterlyses i valrörelsen om vad som ligger bakom utvecklingen.

Från officiellt håll har man försökt spela ned betydelsen av den diplomatiska konflikt som uppstått mellan USA och Europa den senaste tiden. Ulf Kristersson har kommenterat att man får ta den amerikanska presidentens utspel med en nypa salt. EU:s utrikesminister Kaja Kallas har försökt lugna situationen genom att framhålla att USA trots allt fortfarande är Europas viktigaste allierade. Det går dock inte att förneka att det, med utgångspunkt i vad som redan sagts och gjorts från amerikanskt håll, och inte minst skrivningarna i den officiella säkerhetsstrategin, följer att denna allians inte längre kan tas för given.

USA har påtalat att en fundamental värderingskonflikt råder mellan USA och Europa. I den amerikanska säkerhetsstrategin framhålls att mål och medel inom politik och utrikesrelationer ska utgå från de nationella intressena. Denna princip har i säkerhetsstrategin och i efterföljande utspel kontrasterats mot den väg man menar att EU har tagit, där prioriteringen av institutionella åtaganden, reglering och politisk korrekthet satt käppar i hjulet för realism, självständighet och produktivitet. Europas utveckling beskrivs i termer av en ”civilisatorisk utplåning”, där den bärande kulturen inom nationalstaterna riskerar att ersättas inom några årtionden till följd av politiska beslut relaterade till migration.