Om ett träd faller i skogen när ingen fäller, gör det då något ljud? Falla och fälla är ett exempel på ett vanligt fenomen i svenskan: par av verb som blir olika med bara en vokaländring och där det andra verbet betyder att få någon eller något annat att göra det första verbet. Att fälla ett träd, det innebär att få det att falla. På samma sätt: att bränna något betyder att få det att brinna.
Sitta – sätta. Ligga – lägga. Stå – ställa. Sjunka – sänka. Slockna – släcka. Vakna – väcka. Spricka – spräcka. Och så vidare. I alla dessa par är sambandet mellan verben tydligt. Det första i varje par innebär att göra något själv, det andra innebär att någon annan får en att göra samma sak.
I många av dessa verbpar har det första verbet stark böjning med vokalskifte, medan det andra är mer regelbundet. Falla – föll – fallit, men fälla – fällde – fällt. Stå – stod – stått, men ställa – ställde – ställt. Det här böjningsmönstret återkommer även i de verbpar där grundformerna genom historien har smält samman och heter likadant. Smälta är ett exempel, där is som smälter av sig själv traditionellt böjs smälta – smalt – smultit, men om du smälter isen böjs det smälta – smälte – smält. Svälta har samma dubbla böjning, även om de oregelbundna formerna börjar försvinna i modern svenska.
