Elin Wägner är en portalfigur inom feminismen och inom rösträtts-, freds- och miljökampen. Det är dock få som läser hennes verk i dag. Fokus ligger numera på hennes idéer och historiska betydelse snarare än på hennes böcker. Särskilt har hennes novellkonst hamnat i skymundan.
Elin Wägner var den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf som valdes in i Svenska Akademien. Som författare är hon främst ihågkommen för romanerna ”Norrtullsligan” (1908) och ”Pennskaftet” (1910) samt den visionära miljödebattboken ”Väckarklockan” (1944).
Wägner är inte helt bortglömd som skönlitterär författare. Dock framhålls i de flesta sammanhang hennes idéer och roll i historien snarare än texterna hon skrev. Det är beklagligt, eftersom hennes bibliografi, förutom ”Norrtullsligan” och ”Pennskaftet”, består av ett tjugotal romaner som är väl värda att läsas. Exempelvis kan den en gång i tiden mycket lästa och snillrikt skrivna ”Kvarteret Oron” (1919) varmt rekommenderas.













