På grund av sina politiska ställningstaganden har den tyske filosofen Carl Schmitt blivit en kontroversiell tänkare. Det är emellertid olyckligt att reducera honom till hans politiska val, för läser man exempelvis hans bok ”Land och hav” möter man många intressanta idéer om vår moderna historia.

Carl Schmitt hör till en av de tänkare som många förkastar på grund av hans politiska ställningstaganden. År 1933 gick han med i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, och han förblev medlem i partiet fram till dess upplösning 1945. Han utövade i början av partiets existens ett inflytande över juridiska och filosofiska frågor, ett inflytande som bidrog till hans karriär. I efterhand har Schmitt förklarat sitt politiska engagemang som ett strategiskt val, snarare än att han stod bakom partiet i någon djupare innebörd. Han fortsatte att skriva böcker efter nationalsocialismens fall, men välkomnades inte tillbaka till universitetet eftersom han inte tagit avstånd från sina tidigare politiska sympatier.

För Schmitt handlade nationalsocialismen inte om någon folkförföljelse eller drakonisk personkult, utan om att avvärja hot från vad han uppfattade som en gränslös materialism i form av Sovjetunionens kommunism och USA:s imperialistiska kapitalism. Han menade sig vilja stå upp för en pluralitet i världen, där folkslag får bevara sin ”historiska, ekonomiska och andliga substans och egenart”. Hur svårbegripligt det än kan verka i dag var detta en bevekelsegrund till att flera tyska intellektuella hyste nationalsocialistiska sympatier.