I delar av debatten förklaras USA:s agerande i världen utifrån en enda princip: olja och dominans. Sanktioner mot Iran, ingripanden i Venezuela – allt sägs ytterst handla om att kontrollera resurser och säkra inflytande. Förklaringen har en tilltalande klarhet, men är också otillräcklig.
Den reducerar komplexa beslut till ett enhetligt förklaringsmönster och förlorar därmed det som gör stormaktspolitik analytiskt begriplig; att flera drivkrafter verkar samtidigt, ibland i konflikt med varandra. Frågan är inte om oljan spelar roll – det gör den – utan om den bär hela förklaringen.
Iran och Venezuela används ofta som exempel på motsatsen. Båda är energirika stater, båda har varit föremål för amerikanskt tryck. I Iran riktas sanktionerna mot oljeexporten, vilket ofta tolkas som ett försök att påverka globala energiflöden och därigenom indirekt begränsa Kinas tillgång till billig energi. I Venezuela, med världens största kända oljereserver, förstärks denna tolkning när USA ingriper militärt och bidrar till att återöppna oljeproduktionen efter Maduros fall.










