En moralfilosofisk analys visar att en regim som systematiskt terroriserar sitt eget folk och verkställer hot mot omvärlden – ofta på ett urskiljningslöst sätt – aldrig kan vara moraliskt acceptabel. Att acceptera dess fortsatta existens innebär att prioritera tillfällig ro framför moralisk plikt och rättvisa. Kortsiktiga kompromisser riskerar därför att befästa orättvisor som förr eller senare leder till nya konflikter.
Den 12 april förhandlade en amerikansk delegation under vicepresident Vance med en iransk delegation ledd av talmannen Mohammad Bagher Ghalibaf. Förhandlingarna bröt samman efter drygt tjugo timmar. USA:s krav var entydiga och icke förhandlingsbara: omedelbart stopp för anrikning av uran och ett bindande åtagande att aldrig utveckla kärnvapen. Iran erbjöd en temporär paus, men skillnaden i tidshorisont blottade det grundläggande problemet. En sådan paus skulle inte lösa den existentiella hotbild som regimen utgör.
Iran befinner sig i brygga. Dess militära kapacitet är till stor del tillintetgjord, och kvar finns Revolutionsgardet och reguljära styrkor. Ekonomiskt är landet utblottat, med ökad press sedan USA inledde strategiska blockader kring Hormuzsundet och iranska hamnar. Regimen saknar ett rimligt förhandlingsläge och har insett allvaret. Den söker sig nu åter till förhandlingsbordet. President Trump har tydligt markerat sin hållning: ”Jag bryr mig inte om ifall de kommer tillbaka. Om de inte kommer tillbaka så är det ingen fara.” Hans ord understryker att USA inte längre ser någon brådska att möta en svag motpart på halva vägen.
