När vi spelar eller lyssnar på danssviter från barocken märker vi att det finns vissa återkommande mönster. De danser som behandlats i tidigare musikspalter – allemande, courante, saraband och gigue – är nästan alltid med och kommer vanligen i just den ordningen. Det förekommer också att en sats lagts till före allemanden eller att några mer ovanliga danser lagts in mellan de fyra förväntade.
Varför kommer svitens viktigaste danser i just den ordning de gör, och varför är vissa sviter kompletterade och förlängda?
För att kunna svara på dessa frågor måste vi först tillbaka till 1500-talet. Framsynta tonsättare och förläggare i Italien, Frankrike och England förstod då att den nyetablerade boktryckarkonsten kunde användas för musikförsäljning till ett expanderande borgerskap.










