Nobels fredspris är världens mest prestigefyllda utmärkelse för fredsarbete, men är det en objektiv belöning av konkreta insatser eller en spegel av Nobelkommitténs ideologiska preferenser? Frågan om vem som förtjänar priset berör själva principen för hur priset tilldelas. Att låta subjektiva omdömen, såsom personligt gillande eller abstrakta ideal, påverka bedömningen riskerar att undergräva detta exceptionella pris legitimitet. Minskning av mänskligt lidande bör vara det primära kriteriet, eftersom fredens konkreta utfall – färre dödsfall och mindre lidande – är det mest objektiva måttet.
Nobels fredspris, instiftat för att hedra dem som gjort mänskligheten den största tjänsten för fred, bör vara en ledstjärna av objektivitet. Ändå har kommittén, utsedd av Norges parlament, anklagats för att styras av ideologiska preferenser. Tidigare ordföranden Berit Reiss-Andersen har betonat att en kandidats personlighet spelar roll. Barack Obamas pris 2009, tilldelat för en vision om en kärnvapenfri värld utan resultat, framstår som spekulativt jämfört med Jimmy Carter (2002) eller Juan Manuel Santos (2016). Om personligt gillande väger tyngre än prestationer, reduceras priset till en popularitetstävling.
Fredens mest påtagliga utfall är minskat lidande och färre dödsfall. Vapenvilan i Koreakriget 1953 avslutade stridigheterna utan ett formellt fredsavtal och räddade otaliga liv genom att förhindra en fortsättning av kriget. Den skapade en varaktig fred i praktiken, men ingen belönades med fredspriset, varken 1953 eller senare, trots den långsiktiga minskningen av lidande. Att detta inte väckt större kritik visar hur subjektiva prioriteringar kan passera obemärkta. Immateriella ideal är subjektiva och tolkas olika, vilket gör dem till opålitliga måttstockar. Krig drabbar människorna som bär konsekvenserna. Nobelkommittén bör prioritera insatser som minskar lidande, oavsett om de uppnår abstrakta mål.
