Res på er! Ni är anklagade allihop!
Så kan man sammanfatta budskapet från Örebropartiets grundare Markus Allard, som stormade rätt in i valspurten. Svärande och gormande som en sjöbuse körde han över varje regel på den offentliga debattens spelplan, välte omkull varenda agenda och slog med storsläggan på den svenska förvaltningens svällande jättedeg, som parasiterade på hederligt arbete. För att tala allardska: ”Din j-la sopa, är du dum eller bara spelar du dum, du är ju en del av klägget och ni ska bort, precis som aktivistmyndigheterna, hittepåjobben, domarkåren, kaosblattarna, bidragsparasiterna och all annan smuts! Här ska rensas och ni ska UUUT!”
Utan jämförelser i övrigt finns här en viss likhet med August Strindbergs exalterade utrop: ”Nu ska här VÄDRAS!” strax innan han skrev ”Svarta fanor”, som blev hans mest omstridda verk. Men Strindberg kände också till konsten att vispa ihop en sprängdeg som kunde få ett helt etablissemang att ticka. En medveten provokation kräver en exakt kännedom om spelets regler och ett stort mått av list och skicklighet för att nå igenom bruset. När Markus Allard tacksamt tar emot varje nedsättande stämpel – vänsterextremist, brunhöger, populist eller vettlös dåre – finns det en tanke bakom. Han har hackat spelet, och den som har följt honom en längre tid vet också att han en gång fördrev sin tid med avancerade strategidatorspel och att han därefter gått i land med att ta Örebropartiet in i kommunfullmäktige och i dag sitter på en mångårig politikererfarenhet. Örebropartiets ökande popularitet visar, om inte annat, att deras partiledare vet vad han gör. Ju mer etablissemanget hatar honom, desto mer älskar väljarna honom.
