I denna elfte del i artikelserien om de politiska ideologierna tittar skribenten närmare på ekologismen. Denna ideologi blev stor under efterkrigstiden, men är lika gammal som industrialismen. Det är en tanketradition som ifrågasätter teknikens värde och söker andra alternativ.
De politiska ideologierna växte fram när man ställde människan snarare än religiösa begrepp i centrum. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche förkunnade 1882 att Gud är död, att människan är hans bödel och att den som ska fylla detta tomrum är övermänniskan. 1900-talets första hälft gav honom onekligen rätt: socialismen, fascismen och nationalsocialismen gjorde människan till gud. Detta kan man emellertid se redan hos liberalismen, där den förnuftige individens frihet blir det allenarådande måttet för godhet. När de mer mystiskt inriktade ideologierna besegrades efter andra världskriget kom den liberala kapitalismen alltmer att ses som det enda alternativet för västvärlden. Kommunismen levde förvisso länge vidare, men erbjöd inget andligt alternativ till liberalismen, eftersom även den främst är en materialistisk ideologi.
Under efterkrigstiden började man tala om att inte bara Gud, utan också människan är död, något som fördes fram av den franske idéhistorikern Michel Foucault. Det kan tyckas vara en iögonfallande ståndpunkt med tanke på att människosläktet växte lavinartat. Vad han avsåg var att tanken om människan som alltings mått höll på att tappa sitt grepp om Västerlandet. Det är i skenet av människans förstörande av naturen som ekologismen växer fram – en ideologi som ser människan som en integrerad del av naturen, som hon inte är herre över utan en del av.
