Ingen kan förneka Ludwig van Beethovens storhet, en lika virtuos pianist som bländande kompositör. Kulturchefen sticker ut hakan och dristar sig till att kritisera den store mästaren.
De flesta begrepp har vi ett rätt så oreflekterat och oproblematiskt förhållande till. Ett sådant begrepp är till exempel ”jaget”, ett ord som vi har lika lätt att säga som att acceptera. Hemkommen efter en het diskussion med en vän om Ludwig van Beethoven, och den dyrkan som min vän – samt Strindberg, och många fler med honom – har för den store kompositören, hittar jag i en dagbok från 2002 förklaringen till mina svårigheter med kompositören.
Det brukar som bekant sägas att människan mer eller mindre varit densamma i alla tider. Det är ett ganska underligt påstående, som underskattar kulturens roll i historien. Beethoven, som verkade i slutet av 1700-talet och under de första decennierna av 1800-talet, hade en syn på sig själv som kan sammanfattas med ett citat: ”Vad Ni är, det är Ni av en slump och på grund av födsel; vad jag är, är jag genom mig själv. Furstar har det funnits och kommer det att finnas i tusental, av Beethoven finns det blott en.”
