När VM närmar sig återkommer samma slitna hyllning till kollektivet. Men svensk fotboll behöver inte fler lydiga kuggar – den behöver spelare som kan bryta mönster och avgöra matcher.
Det går knappast att undgå alla fotbollsexperter som inför stundande VM fyller spalterna och etermedierna med sina analyser av svenska landslaget. Det talas om spelsystem, lagdelar, presspel, balans och taktiska dispositioner. Och som alltid landar man i samma mantra: laget före jaget.
Man måste flytta upp laget för att göra mål, sägs det. Man måste flytta ner laget för att försvara sig. Tack för upplysningen. Nästa revolutionerande insikt blir väl att man måste göra fler mål än motståndaren för att vinna matcher.
Problemet är att experterna förväxlar konsekvens med orsak. För att kunna flytta upp laget krävs spelare som kan utmana, dribbla, slå den avgörande passningen och göra det oväntade. För att kunna dominera matcher krävs individuell skicklighet. Det är inte kollektivet som skapar stjärnorna – det är stjärnorna som lyfter kollektivet.
Tvärtemot vad experterna predikar är det inte mer kollektivism svensk fotboll behöver. Vi behöver fler individualister. Fler solister. Fler spelare som sätter sin prägel på matchbilden. Fler som vågar göra det som tränarna inte kan rita upp på taktiktavlan.
Ett verkligt topplag består inte av elva kuggar i samma maskineri. Det består av fyra eller fem spelare som kan avgöra matcher på egen hand. Resten faller på plats. När artisterna kliver fram höjer sig lagkamraterna automatiskt över sin normala nivå. Det är då den så omhuldade lagmoralen uppstår.
Fotbollsmatcher avgörs inte av floskler om lagets förflyttningar.
Historien ger ett entydigt svar. Ingen sitter och drömmer nostalgiskt om Brasiliens kollektiva förflyttningar 1958 eller Nederländernas defensiva balans 1974. Man minns Pelé, Garrincha, Johan Cruyff, Diego Maradona, Ronaldinho och Ronaldo. Det är stjärnorna som skriver historien. Lagen är kulisserna runt dem.
Därför har jag under flera år hävdat att Taha Ali borde vara självskriven i landslaget. Trots det har jag knappt hört någon expert ens nämna hans namn. Nu, efter ännu en stark insats, kommer de positiva omdömena. Plötsligt ser alla det som varit uppenbart länge.
Men fortfarande behandlas han som ett alternativ snarare än som en nyckelspelare.
Jag menar att Taha Ali är lika given i startelvan som Alexander Isak och Viktor Gyökeres. Där finns den spets, kreativitet och oförutsägbarhet som kan avgöra matcher på den allra högsta nivån. Med dessa tre på planen finns åtminstone en möjlighet att överraska i ett VM. Utan dem är Sverige ännu ett välorganiserat lag som springer rätt, står rätt och förlorar på rätt sätt.
Det är dags att sluta dyrka kollektivet som om det vore en religion. Fotbollsmatcher avgörs inte av floskler om lagets förflyttningar. De avgörs av spelare som kan göra det ingen annan ser och det ingen annan vågar. Och sådana spelare växer inte på taktiktavlor.
Lars Webering
Debattör
