Jag pratar mycket om mina barn och hur stolt jag är över dem. De är det bästa jag åstadkommit i livet, brukar jag säga. Och glömmer ibland att alla som lyssnar inte har familj, kanske frivilligt, men också på grund av andra anledningar. Nu lovar jag att inte ta den lyckliga familjen för given under mina föreläsningar i framtiden.

Med den barndom jag själv hade, vet jag så klart att inte alla familjer är lyckliga. Min far övergav min mor när jag föddes, trots att de älskade varandra, vilket drabbade min mor hårt. Att vara ensamstående med barn var ännu svårare på 40-talet än det är i dag. Jag fann flera gånger min mor liggande utslagen på köksgolvet med pillerburken bredvid sig när jag och min yngre bror kom hem från skolan. Jag ringde själv, eller sprang upp till grannen ovanpå och fick hjälp att larma ambulans. Sedan blev det långa vistelser på Nybodahemmet utan en aning om hur det gått för mamma.

Min mor var mycket kärleksfull mot oss och gjorde sitt allra bästa för att skapa trygghet. Vi hade inte alltid mat på bordet men hon lyckades ändå – trots hennes sårbarhet och min och min brors långa vistelser på barnhem – inpränta optimism och tillit i mitt yngre jag. Den känslan lyckades jag behålla under alla år när jag som liten fick bo på barnhem tills jag var 9 år gammal. Då hämtade min far mig och vi fick knyta an under fyra år. Han var kärleksfull och intelligent, men samtidigt bohemiskt ansvarslös.