Karl Beijbom återvänder till sina tidigaste minnen. I denna krönika reflekterar han över hur uppmuntran, gränslös kärlek och realistiska förväntningar formar barns självbild, och varför motgångar ibland är den största gåvan vi kan ge dem.
Min mamma var hemma tills jag började skolan. Då började hon arbeta halvtid på pastorsexpeditionen med arbetsuppgifter som skattemyndigheten senare övertagit. Jag var familjens enda barn.
Vi lade många pussel tillsammans och spelade många spel, min mamma och jag. I alla spel vann jag alltid. Alltid. Inte för att jag var bäst, insåg jag snabbt, utan för att min mamma såg till att alltid förlora. Det fanns väl en tanke att detta skulle bygga mitt självförtroende och min känsla för segerns sötma.










