En röd linje markerar var den egna politiken står och var en annan politisk aktör förväntas stå i förhållande till den egna moralen. När gränsen dras mot ett demokratiskt parti som representerar en stor del av väljarna måste den som drar den kunna svara: vilken princip ger ett parti rätten att förklara en annan politisk kraft politiskt oberörbar?
När den röda linjen blir en övergripande strategi blir den också en del av partiets identitet. Det utpekade partiet blir mer än en konkurrent; det blir markören för var den egna moralen börjar och slutar. Det liknar i praktiken en politisk kastordning: mandaten finns, men beröringen har gjorts moraliskt otillåten. En aktör med röster, mandat och rätt att delta i demokratin får då inte samma möjlighet att omsätta mandatet i inflytande.
Samtidigt har den politiska verkligheten förändrats. I dag erkänner nästan hela det svenska partilandskapet, med undantag för framför allt Miljöpartiet och Vänsterpartiet, samma grundläggande problemformulering som Sverigedemokraterna länge pekade på. Migrationens omfattning, integrationens svårigheter, kriminaliteten, otryggheten och den samhälleliga sammanhållningen är etablerade politiska problem. Skillnaderna mellan Tidöpartiernas och Socialdemokraternas ståndpunkter handlar i flera av dessa frågor främst om prioriteringar och politisk ton. Själva erkännandet av problemen har blivit en del av den breda svenska politiken.
