Nu har våren kommit till nästan hela landet, utom i bergen. Vårblommorna börjar titta fram så smått, tranor och gäss sträcker uppe i skyn, och småfåglarna sjunger för fullt i varje buske. Våren är en årstid som välkomnas av många, även av mig, och jag är glad att våren för min del kommer någon månad tidigare nu när jag har flyttat till Skåne från Dalarna.
Att våren har gamla språkliga anor konstaterade vi här i språkspalten våren 2024. Vårt ord ”vår” går tillbaka till protoindoeuropeiska wósr̥ och har språkliga släktingar utspridda i hela den indoeuropeiska världen, från iriska earrach till sanskrits व॒स॒न्त (vasantá). Alla grenar av den indoeuropeiska familjen har vårliknande ord för våren – men inte alla språk. I det germanska språkområdet har våren överlevt bara i norr – i svenska, norska och isländska – medan danska, tyska, engelska, nederländska och luxemburgska har andra varianter som varken är släkt med ”vår” eller med varandra. I danska har det lågtyska lånet forår (”för-år”) trängt ut det inhemska vår, medan högtyska i stället använder frühling (”tidighet”). Engelska spring är språkligt släkt med svenska språng. Nederländska använder lente (”fasta”) och luxemburgska fréijoer (”tidig-år”).
På både baltiska och romanska språk har samma betydelseglidning ägt rum oberoende av varandra, så att deras vår-ord har kommit att betyda ”sommar” i stället: spanska verano och lettiska/litauiska vasara. Ord för våren har sedan återskapats med prefix: romanska primavera och liknande, och baltiska pavasaris, där båda prefixen har att göra med att påbörja något.
