Fyra år. En siffra som ser oskyldig ut men som i verkligheten rymmer massgravar, sönderbombade städer och en generation som lärt sig skilja mellan inkommande och utgående artilleri. En generation med flyglarm, strömavbrott, kyla och surret av drönare. Dessa förbannade drönare.
Jag har själv upplevt ljudet av dem, sett paniken hos människorna och känt den själv. Det finns ingenstans att ta vägen när ljudet väl kommer. Du vet inte var den kommer att slå ner. Du spänner alla muskler, du får minnesbilder, panik, svettas och fryser på samma gång. Kroppen vill springa men du kan inte. Sedan explosionen och tystnad.
Jag minns hur det kändes att stänga bildörren den där morgonen. Inte ljudet, utan känslan. Den dova, slutgiltiga smällen. Sverige låg kvar i sin trygga vardag. Kaffebryggare som startade, pendeltåg som rullade, människor som förbannade vädret.











