En intervju är ett samtal med villkor. Den ena parten ställer frågor, den andra svarar, och därefter väljer någon vad som ska bli kvar. Länge låg det valet nästan helt hos redaktionen. Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, bröt det mönstret när han lade ut de 45 minuterna i sin helhet. Då blev urvalet synligt.
Det synliga är avgörande. En klippt mening kan vara sann och ändå leda fel, eftersom den saknar den rörelse som skapade den. Den rörelsen framträder först när hela samtalet finns kvar. Sanningen i ett samtal finns i följden av fråga och svar. Frågan anger ett perspektiv, svaret förhåller sig till det, och nästa fråga ändrar villkoren för det som kan sägas vidare. Förståelsen uppstår steg för steg, i den rörelse där ett ord får sin tyngd av det som kom före och det som kommer efter. Ett samtal är därför en process. Att klippa i den processen är att bryta sammanhanget mellan fråga och svar. När det bryts ändras också vad orden betyder.
Däri ligger utfrågarens ansvar. Den som återger ett svar förvaltar någon annans mening. Orden som når publiken ska bära samma riktning som det som sades. Medveten omtolkning bryter det förvaltarskapet. Journalisten kan använda svaret för att stärka en egen uppfattning, men då blir den utfrågades ord ett redskap, när uppgiften borde vara den omvända: att fastställa vad som faktiskt sades. När svaret används så räcker ett samband för att skulden ska tyckas given.
