”Persona” är en av Ingmar Bergmans mer experimentella filmer. Den ställer frågor om äkthet, identitet och upplösning, och dessa frågor skapar tillsammans med enastående skådespelarinsatser en tankeväckande och emotionellt drabbande berättelse, där form och innehåll når en sömlös symbios.
Redan i ”Personas” prolog förstår man att detta är en film utöver det vanliga. Ingmar Bergman försöker här göra musik av bilderna och låta deras hastiga relationer till varandra avgöra tonen. Temat för montaget är offer, och vi ser bland annat ett lamm. Vi ser även ett barn som smeker en stor skärm där hans mors ansikte visas.
Därefter blir filmen mer konventionell, åtminstone fram till den tredje akten. Vi möter Alma, en ung sjuksköterska. Hon får i uppgift att vårda skådespelerskan Elisabet Vogler, som plötsligt har slutat tala, slutit sig i sin egen värld och lämnat sin familj därhän. De två kvinnorna får låna en läkares sommarhus vid havet, och tanken är att Elisabet ska bli kurerad där. När Alma är ensam med sin tysta patient börjar hon berätta hemligheter som hon aldrig förr har avslöjat för någon.









